Historisk bakgrund och berättelser om hur allt började är viktigt för en förening för att medlemmarna ska känna en förankring och se hur allt utvecklats till det som idag är föreningen eller klubben. Och det som händer idag blir förstås i framtiden klubbens historia. Varje dag skriver vi klubbens historia.

Det material som du finner i länkarna under den här rubriken är just berättelser, som tar oss tillbaka i tiden och som gör att vi kan få kunskap om de som gått före oss och om det som ligger bakom vad klubben är idag.

Materialet är ursprungligen skrivet av två veteraner inom klubben, som var med och startade den 1964. Det är Cyril Falck, som var ordförande under många år, och Kurt Olofsson, som varit klubbens ungdomsledare sedan 1970-talet och i stor utsträckning alltså är ansvarig för att klubben har de framgångar som den har. Materialet som bland annat är delar av minnesanteckningar från olika år har, på styrelsens uppdrag, sammanställts och redigerats av klubbens nuvarande sekreterare Anders Lindh.

Lönsboda Pistolskytteklubb (LPSK) bildades 1964 och blev då medlem i Svenska Pistolskytteförbundet (SPSF). Klubben blev 1995 medlem i Svenska Sportskytteförbundet (SSF) och är, sedan 2009, medlem inom pistolsektionen i idrottsorganisationen Svenska Skyttesportförbundet (SvSF).

Snapphanetiden i Örkeneds socken

Kyrkan i Örkeneds socken ligger mitt i Lönsboda. Örkened är Skånes största socken och omfattar nästan 2 kvadratmil i nordöstligaste hörnet av Skåne. Den gränsar till båda Blekinge och Småland. Namnet är lite besynnerligt men det finns en historia bakom. Danske Kongen hade ett särskilt gott öga till Örkenedsborna. De var starka och storvuxna. Dessutom var de pålitliga och trogna den danske Kongen. Detta är förklaringen till att kungen rekryterade sin livvakt uppe i Örkened. På den tiden kallades området ”Kongens Örken” (danska för ”ödemark” el. ”öken”), ett namn som tydligt beskrev hur avskild och opåverkad platsen var, liksom befolkningen. Örkenedsborna var ”hejare på” att tillverka och hantera vapen. Ett pålitligt Livgarde!

Sedan lång tid – ända från vikingatiden – ingick Skåne, Blekinge och Halland i det danska kungariket. Detta var naturligt då förbindelserna österut var de bästa tänkbara för den tiden. Vattnet förenade oss och förhållandet till Sverige och svenskarna blev därför inte särskilt bra. Norrut fanns bara skog och obruten mark och knappast några farbara vägar. Grannarna närmast i norr, smålänningarna, hade inte heller särskilt lätt att kommunicera med Stockholm eller övriga Sverige. Följden blev att det fanns ett bra förhållande i gränsområdet, vilket befästes påtagligt genom en fruktbringande handel och, inte minst, genom att många lyckliga äktenskap etablerades över gränsen. Gränsen fanns alltså i realiteten inte. Man levde i god sämja, vilket gagnade både örkenedsborna och smålänningarna.

Smolket i glädjebägaren var de ständiga striderna mellan Sverige och Danmark. Allt eftersom det skapades vägar genom de småländska skogarna, öppnades möjligheter att göra försök att behärska Östdanmark. Inte minst Blekinges östra hörn blev intressant för svenskarna genom att den som behärskade den delen hade ett bra utgångsläge för kontrollen över Hansans utvidgning mot Östersjön och Baltikum.

Man lurpassade på varandra och när den ene var inblandad i någon konflikt och därmed hade ”skäppan full” på annat håll, passade den andre på att anfalla. Befolkningen led fruktansvärt. Än anföll svenskarna och plundrade allt i sin väg, på båda sidor om gränsen, än gjorde danskarna samma sak, när tillfälle gavs. Genom århundradena har dessa utsatta gränsområden blivit föremål för folkmord av en sällan skådad omfattning. Detta var grunden till att Snapphanerörelsen växte fram. Man slogs för sitt liv och sin egendom.

Skytterörelsens framväxt från 1800-talet

Med en förhistoria som snapphanar och friskyttar grundmurades en försvarsvilja hos befolkningen i Örkeneds socken. Under mitten av 1800-talet bildades i Sverige oerhört många s.k. ”Skytterörelser till Folkets Försvar”. Skjutbanor växte fram som svampar ur jorden. Ingen plats var för liten. Alla ställde upp, inte minst de ledande personerna i samhället. Det blev en stor ära att leda och värna om denna betydelsefulla verksamhet.

Inte sällan blev skjutbanan en central plats att samlas vid och många satsade också på en ”Skyttepaviljong”, föregångaren till våra folkparker! Vem minns inte slagdängan ”Örkelljunga Skyttepaviljong”?

Under båda världskrigen fortsatte skytterörelsen att vara en viktig del i totalförsvaret. För att tidigare mest ha handlat om gevärsskytte föddes en tanke på att även pistolskytte borde organiseras. Denna skytteform hade funnits redan på 1800-talet på den militära sidan. Det var därför naturligt att när Svenska Pistolskytteförbundet bildades1936 var det militära inslaget dominerande.

När förbundet 2006 firade sitt 70-årsjubileum på Riddarhuset i Stockholm visades en verksamhet upp, som i stor utsträckning har mer civil karaktär, men det militära inslaget är fortfarande stort och samarbetet med Försvarsmakten har varit och är fruktbringande för båda parter.

Svenska Pistolskytteförbundet har också skapat en grupp instruktörer, som bl.a. utbildar Försvarsmaktens Nordic Battlegroup, i pistolskytte, en viktig del i en Frivillig Försvarsorganisation.

Klubben startar

Örkened Skytteförening var klubbens vagga. Gevärsskyttet hade en storhetstid ett bra tag in på 1980-talet. Men intresset för pistol fanns tidigare hos flera medlemmar. Erik Bordin, som blev klubbens förste ordförande – reservofficer med egen tjänstepistol – tog initiativet och i hans gillestuga, samlades vi några stycken 1963. Det var där och då som klubben föddes.

Det ”gamla gardet” bestod av Sture Thuresson, Henry Elofsson och Cyril Falck! Vi anslöts till Svenska Pistolskytteförbundet året efter, 1964. Att bilda en klubb var enkelt. Det var bara att samla några likasinnade och sätta igång. Besvärligare blev det när det gällde att bygga en anläggning för verksamheten. Var skulle den ligga? Jo, vid gamla soptippen fanns en liten backe som kunde tjäna som kulfång. Det var förstås bara plats för 5 skyttar åt gången. Detta räckte ju inte långt! Det blev alltså snart dags att ”bygga ut” på bredden! Fler platser behövdes. Skjutplatsen låg på ren myrmark, så första åtgärden blev att fylla ut området. Det gick åt kopiösa mängder fyllning. Även kulfånget måste byggas till för att ge plats åt fler skyttar. Det betydde: mer fyllning!

Hjälpen fanns nära! Karl-Erik Johanssons Gräv hade en JÄTTESTOR caterpillar, som han välvilligt placerade vid banan. Alltid med full tank och tillgänglig när helst vi behövde ”flytta massor”. Det fanns också andra företag som bidrog på olika sätt och vi ska inte glömma gamla Örkeneds kommun som bistod med kontanter! Vi visade vad vi ville göra! Vi jobbade fram ett förslag till anläggning med kostnadskalkyl, finansiering, ritningar mm, som vi presenterade för Fritidsnämnden. Man blev nog ”tagna på sängen” när våra planer visades och tydligen blev man imponerad av att här fanns ett färdigt projekt, bara att sätta i gång! På stående fot anslogs 25 000 kr ur en reservfond och besked gavs att ytterligare 200 000 kr budgeterades för nästkommande år! Pengarna kom som utlovat.

Det var alltså bara att sätta igång!

 

Märkesår i klubbens historia

1991

Klubben hade under 1991 det bästa verksamhetsåret dittills under sin då nästan 30-åriga tillvaro. Tack vare en storstilad insats av många, framför allt av Kurt Olofsson och Arthur Hentze, tog ungdomsverksamheten också ordentlig fart.

Det ökande medlemsantalet gjorde att klubben regelmässigt deltog i krets- och nationella tävlingar med fler skyttar än någonsin tidigare.

Utbytet med danska klubbar, främst kontakter med Korsör Skytteförening, utgjorde en ständig glädje för klubben och det sågs som angeläget att utveckla och stärka samarbetet.

Klubben siktade också på att få luftpistolhallen klar för användning i slutet av 1992. Detta skulle bidra till att öka aktiviteterna under vinterhalvåret, vilket förstås betraktades som viktigt, särskilt med tanke på att många yngre skyttar med fördel skulle kunna träna skjutförmågan under varma och behagliga former och därmed skapa grunden för goda resultat när det gäller även krutskyttet.

1992

1992 förde med sig en expansion som var större än vad någon kunnat förutse. Utvecklingen genom åren hade varit lugn och hela tiden positiv. Allt eftersom det slitsamma arbetet med bana, klubbstuga och luftpistolhall, resulterat i "mer eller mindre", kompletta anläggningar, hade både tid och intresse för det vi egentligen ska syssla med, nämligen pistolskytte, ökat.

Utan att ha drivit någon kampanj, hade nya medlemmar "strömmat till", inte minst på ungdomssidan och vi hade efter hand utökat utbudet av träningstillfällen. I princip hade vi någon skytteaktivitet varje veckodag, undantaget fredag, då vi ägnade oss åt att skaffa pengar till klubben genom Bingoverksamheten i samarbete med LGIF och Brottarklubben. Även TV4:s Bingolotto på lördagskvällarna gav sköna slantar.

Många var de som hjälpte till med försäljning av brickor och som kontrollanter på bingo i Parken. Utan dessa inkomster och utan det jobb, som så många lade ner i klubben, skulle knappast Lönsboda pistolskytteklubb kunnat existera. Vi kunde se klubbar på större orter i länet, som borde haft bra utvecklingsmöjligheter, men som trots detta förde en tynande tillvaro, just på grund av att man saknade det helhjärtade engagemang, som kännetecknade så många i vår klubb.

Närmast på programmet 1992 stod också uppförandet av vapenkassunen och 50-metersbanan. Båda skulle genom samarbete med ALU komma att byggas redan under sommaren 1993!!

1993

Färdigställandet av 50-metersbanan och vapenkassunen och tillbyggnaden av klubbstugan hade varit det mest angelägna och detta blev under 1993 möjligt genom en fantastisk insats av Ingvar Bengtsson, som kom in som med­verkande i ett ALU-projekt och som efter att detta var avslutat, fortsatte att arbeta på byggnaderna från maj månad och i stort sett året ut. Helt utan ersättning. En annan medlem som det kan vara på sin plats att nämna i sammanhanget är Anders Blomberg, som också ställde upp helhjärtat på olika sätt under året.

Luftvapenhallen togs i bruk på allvar, trots att den inte var riktigt färdig. Det var redan då ungdomarna som hade den största aktiviteten i hallen, men även seniorerna kom nu med i luftpistolskyttet. I detta sammanhang bör vi nämna Kurt Olofsson och Arthur Hentze som på ett föredömligt sätt tog hand om ungdomsverksamheten, både i krut- och luftpistolskytte.

Liksom tidigare år arrangerade vi kretstävlingar och tack vare att vi var många aktiva kunde dessa tävlingar genomföras. Kretsmästerskapet i fält blev en stor ekonomisk framgång mycket på grund av att företagen på orten ställde upp och ordnade ett utomordentligt prisbord. Vidare svarade vi för kretsens Helmatch, som också genomfördes med stor framgång. Klubbens medlemmar deltog under året flitigt i tävlingsaktiviteter både hemma och på olika håll i landet.

Vi tillhörde 1993 fortfarande en av de största klubbarna, både vad gällde medlemsantal och placeringar i tävlingar.

30-årsjubileum 1994

Cyril Falck, dåvarande ordförande har ordet:

"Ingen kunde väl ana, när några gevärsskyttar - intresserade av pistolskytte - sam­lades för 30 år sedan hemma hos Erik Bordin, för att starta en pistol­skytte­klubb, att man därmed lade grunden till en av länets största och mest aktiva klubbar.

Den ende som tidigare hanterat enhandsvapen i täv­lings­sammanhang var just Erik och i sin egenskap av reserv­officer hade han också eget vapen, vilket också flitigt användes på den enkla, i hast färdigställda ”banan” vid Nytebodavägen, som bara hade 5 tavel­ställ med skjutplatser under bar himmel!! Genom Eriks försorg ”lånades” 5 st M40-pistoler från kronan, som tillsammans med min långpipiga FN-22:a ut­gjorde den vapenarsenal som an­vän­des för att klara märkes­fordringarna för inköp av egna vapen.

De första anskaffade klubbvapnen var tre stycken Walther PP kaliber .22, ett vapen som verkligen krävde koncentration och mjukt avtryck om man skulle lyckas nå bra resultat. Genom Eriks hjälp kunde vi också skaffa en Luger, 9mm Parabellum och med detta vapen blev det genast lättare att göra bra resultat.

Under hand skaffade allt fler skyttar egna vapen. Grovskyttet var då den dominerande tävlingsformen och det van­ligaste vapnet blev Smith & Wesson kaliber .38 Spl. Nu börjar Lönsboda Psk också synas ute på länets täv­lings­banor med växlande fram­gångar. Det dröjde ända till 1968, innan vi fick våra första Riksmästare, med rätt att delta i SM!!!

I takt med det ökande antalet vapen ”växte” också bana. Först till 10 ställ. Men inte heller detta räckte till. Snart fanns det 20 ställ och tanken på att bygga en skjuthall växte sig allt starkare. Banan, som ligger på kommunal mark, hade bara en liten, kort naturlig vall, som kulfång och det krävdes att den byggdes ut, både på höjd och längd. Detta var inte bara ett praktiskt problem, utan i ännu högre grad ett ekonomiskt. Hur löser man detta? Jo, genom att Örkeneds kommun ställde - efter dåtida mått mätt - ansenliga summor till vårt förfogande och att vi hade för­månen att få hjälp av både företag och enskilda. Inte med pengar, men med arbete och maskiner. Någon kanske erinrar sig gräventreprenören Karl-Erik Johansson som under lång tid hade ”statio­nerat” en av sina Caterpillars nere vid bana, alltid fulltankad och till klubbens förfogande närhelst det behövdes, alltid utan att det kostade ett enda öre!!!

Denna välvilliga inställning har vi sett många exempel på genom åren. Dessa skulle kunna fylla sida upp och sida ner i detta häfte. Utan att förringa andras insatser vill jag nämna en situation som är ganska typisk. Vi behövde sågspån för att lägga ovanpå sanden i kul­fånget och tog kontakt med Bröderna Jönssons Sågverk i Flyboda. Jodå, det gick bra att köpa spånen där. Vi kom överens om priset, fritt lastat vid sågen. Allt gick enligt planerna, vallen blev bra och godkänd. Så var det dags att betala. När jag tog kontakt med företaget om hur och när likviden skulle erläggas, kliade sig en av Jönsönerna i nacken och sa:

”Ni har vall inga pänga ändaå i kassan saå vi siar val att ni faår spaånen gratis”

Denna hjälpsamhet från utomstående har varit en av förutsättningarna för att vi nu förfogar över en av länets, kanske sydsveriges största pistolskyttebanor, välutrustad och med en förnämlig klubbstuga med luftvapenhall i bottenplan!!

Ytterligare en som på ett fantastiskt sätt ställt upp för klubben under uppbyggnaden av bana och klubbstuga är byggmästare Anders Blomberg. Alltid beredd att ta ett tag när det behövdes. I alla lägen och med kort varsel. Otaliga är de tillfällen vi lånat maskiner och utrustning. Att han dessutom gett långtidskredit när vår kassa varit skral är ännu en fjäder i hatten.

Under hela uppbyggnadstiden har skyttet också ökats från en ganska blygsam omfattning till dagens, som i stort sett innebär planerad aktivitet vid banan 6-7 dagar i veckan. En verkligt intressant del är vår ungdomsverksamhet som blivit oväntat omfattande. En stor del i denna framgång ligger i det stora arbete som våra ungdomsledare Kurt Olofsson och Arthur Hentze lagt ner under de gångna åren.

Den förutvarande verksamheten har varit nästan helt Nationellt Skytte men 1994 har vi även aktiverat Sportskyttet, där vi deltar i allsvenskan och där flera av våra skyttar redan tagit plats i rankinglistorna.

Klubben seglar i medvind och har gjort det en längre tid. Detta framgår av de fina resultaten ute på tävlingsbanorna - inte minst på SM - och den väl fungerande föreningsverksamheten. Orsaken är naturligtvis att vi har många och aktiva medlemmar och ledare vilka gjort det möjligt med en omfattande organiserad verksamhet. Vidare har den förnämliga anläggningen gett möjligheter att skjuta alla disciplinerna, inom såväl Nationellt skytte som Sportskytte och räcker mer än väl till för våra aktiviteter under överskådlig tid framöver. Det behövs bara lite kompletteringar här och var för att få en helt perfekt anläggning."

2003

"Årets ungdomsledare"

Klubbens ungdomsverksamhet var även detta år flaggskeppet i verksamheten. Kurt Olofsson, som utsågs till Årets ungdomsledare 2003 av Svenska Sportskytteförbundet, hade lyckats skapa en bred och stabil trupp som firade triumfer på tävlingar. Hans arbete underlättades av bra insatser av medlemmar som Leif, Per-Ola och Mats Rickardsson, samt av många föräldrar som ställde upp för sina ungdomar och för klubben.

Riksmästerskapen 2003 i Falling Target gick även detta år i Sörabyhallen. Våra ungdomar skötte sig som vanligt bra. Programenligt hade vi också haft en stor trupp kvalificerade för 80-iaden i Avesta.

Ungdomsarbetet var det ständiga glädjeämnet med en bred och framgångsrik trupp.

Under året hade klubben också inom krets- och nationella arrangemang ökat antalet deltagare jämfört med föregående år. Tävlingarna gav även ett långt bättre ekonomiskt utbyte än tidigare. I huvudsak var det köket som svarade för de ökade intäkterna. Bytet av ”köksansvarig” hade gett utdelning. Marianne har all heder av sin insats!